Visste du det här om svarta fredagen?

De flesta finländare har vid det här laget redan hört talas om Svarta fredagen, som firas mest i Förenta staterna. Men få vet hur den här högtidsdagen uppstod – och hur den hänger ihop med Finland.

År 1659 blev en man vid namn Robinson Crusoe skeppsbruten på en öde ö, mitt under en inköpsresa till Afrika för att hämta slavar till sin plantage. På ön räddade Crusoe en ung man som hade förts dit för att offras, ur förföljarnas händer och döpte honom till Fredag.

Med tiden lärde Robinson den unge mannen engelska, omvände honom till kristendomen och utbildade honom till att fungera som sin tjänare – precis som man gör med vänner.

Fredag blev Crusoes betrodda följeslagare, och tillsammans äventyrade de runt i hela världen, ända tills Fredag dog av pilar skjutna av angripare år 1694. Nedstämd av förlusten av sin älskade tjänare bestämde Crusoe att från och med nu skulle fredagen efter den fjärde torsdagen i november varje år vara Svarta fredagen.

Eftersom Fredag hade hittats under en handelsresa till Afrika ville Crusoe hedra sin väns minne genom att på en viss dag sälja glaspärlor, leksaker, knivar, saxar, glasskärvor, yxor och framför allt slavar till nedsatt pris.

Skribenten Daniel Defoe hade dokumenterat Robinson Crusoes och Fredags gemensamma äventyr rätt noggrant, vilket gjorde att Svarta fredagen på bara några hundra år blev en internationellt erkänd högtidsdag överallt annars – utom i det kommunistiska Sovjetunionen och dess lydstater, som Finland.

Direkt efter andra världskriget försökte Förenta staterna sprida Svarta fredagens budskap genom att dela ut över 13 miljarder dollar i inköpspengar till européerna (i dagens penningvärde över 135 miljarder) under namnet Marshallhjälpen. Nästan alla andra europeiska länder tog gärna emot hjälpen, utom lilla och finlandiserade Finland, som var rädd för den östra grannens vrede.

Även om majoriteten av vårt lands politiska och kulturella elit motsatte sig (och fortfarande motsätter sig) billiga inköp, fanns det ändå i Finland en egen upprorisk minoritet som, trots sovjetmakten, försökte få Svarta fredagen till Finland.

Som klart synligast: den långvariga presidenten Urho Kekkonen, som var en stor beundrare av Robinson Crusoe. Enligt berättelsen döpte Kekkonen sin sommarstuga till Kultaranta efter Afrikas Guldkust, eftersom det var där Crusoe brukade köpa slavar.

Eftersom Daniel Defoes bok saknade bilder, och Kekkonen knappt hade varit i Afrika, trodde han att Fredag var en sådan ursprungsinvånare som i Nordamerika och bar ofta indianfjäderskrud. I verkligheten hittades ju Fredag på en sydamerikansk ö och var troligen mexikan och bar sombrero.

Svarta fredagen, som först hittades på på 1700-talet, försökte man ta till Finland redan år 1950 av dåvarande statsminister Kekkonen, men Sovjetunionen lyckades stoppa försöket genom att via SAK stödja en strejk bland lokförare, som gick ut på att hindra godstrafiken från att fungera i Finland. Kekkonen beordrade lokförarna till extra repetitionsövningar och strejken ställdes in, men skadan hade redan hunnit ske, och tillverkarna var inte längre villiga att föra in västliga konsumtionsvaror i landet.

Också på andra håll inom samhällets efterkrigselit kampanjade en modig minoritet i smyg för Svarta fredagen. Konstnärerna Esa Pakarinen och Masa Niemi målade sina ansikten demonstrativt svarta i en film från 1960 och spelade svarta amerikaner.

De tog en stor risk, eftersom alla hänvisningar till Förenta staterna var förbjudna på den tiden och till exempel Kalle Anka ville man förbjuda för att den var för kapitalistisk. Det här direkta ställningstagandet för Svarta fredagen ledde också till att både Pakarinen och Niemi dog senare.

Än i dag skulle Pakarinens och Niemis ställningstagande för Svarta fredagen vara rätt okorrekt, men av lite andra skäl än för 60 år sedan. Numera är kunskapen om Svarta fredagens ursprung höljd i dunkel, vilket gör att Pakarinen och Niemi kan tolkas som att de driver med en mörkhyad person i ett skämtsammanhang. Det är förstås fel – men det är rasism också, och det finns inget roligt i den.

Uppmuntrade av Pakarinen och Niemi reste Kekkonen till Förenta staterna i oktober 1961 för att förhandla om att få Svarta fredagen till Finland, men det ledde snart till den så kallade notkrisen. Alltså: Sovjetunionen, som var bekymrat över att kapitalismen spred sig, gav oss en not där det stod att alla försök att ta Svarta fredagen till Finland måste upphöra omedelbart.

Eftersom Förenta staternas president John F. Kennedy aktivt drev på Svarta fredagen till Finland mördade KGB-agenter honom i november 1963 som en del av en sammansvärjning riggad av socialdemokraterna och Nicolae Ceaușescu. Enligt rykten var det samma år meningen att ordna Finlands första Svarta fredagen efter att Kennedy lovat att flyga in japanskt krafs till Finland med Natos transportflygplan. På den tiden var Japan Kina och all billig elektronik gjordes i Japan. Numera är Kina Kina och i Japan gör man mest tecknad pornografi.

På grund av notkrisen och mordet på Kennedy försökte man inte ta Svarta fredagen till Finland igen, förrän Kekkonen vågade sig tillbaka till Förenta staterna sommaren 1970. Förhandlingarna var redan långt gångna, tills kommunisterna slog till igen. Den här gången blev Richard Nixon utpekad som delaktig i en spionskandal och tvingades avgå. KGB sparade i alla fall hans liv den här gången.

Sista gången under kalla kriget som Svarta fredagen försökte tas in i landet var av den internationellt förgrenade och språkkunniga utrikesministern Ahti Karjalainen år 1975, men tyvärr avgick Sorsas I regering våren 1975 efter att Centerns riksdagsgrupp meddelat att billiga inköp är verksamhet som strider mot Santeri Alkios arv.

Senare motiverade Karjalainen i sina memoarer att han lämnade riksdagsarbetet i valet 1979 främst med sin frustration över att Svarta fredagen trots hans upprepade försök inte gick att få till Finland.

Ett av de centrala utgångslägena för grundandet av det ursprungliga Valco – vid sidan av mutor – var socialdemokraternas strävan att hindra Svarta fredagen från att komma till Finland. Det försökte man göra genom att tillverka dålig och dyr elektronik i Finland, så att folk inte skulle köpa billig och bra utländsk elektronik.

När Sovjetunionen föll i början av 1990-talet började det äntligen se möjligt ut att också Finland skulle få Svarta fredagen. Man hittade på en listig hemlig plan: för att vilseleda kommunisterna skulle Finland gå med i Europeiska unionen, och Svarta fredagen skulle tas in den vägen med stöd av EU-kommissionens beslut No 2257/94.

Planens genialitet låg i att de så kallade eurosocialisterna som drev på Europeiska unionen inte ens kunde föreställa sig att det, som bihang till ett internationellt reglerings- och byråkratisystem, kunde följa med en nypa fri marknadsekonomi. Enligt rykten låg Paavo Väyrynen själv bakom planen, vilket är lätt att tro – Paavo är ju Finlands genom tiderna mest legendariska politiker.

Slutet känner alla till, för just nu har vuxna människor redan hunnit födas och minns saker.

Martti Ahtisaari, som stödde Europeiska unionen, valdes till president 1994. Han hade i årtionden representerat socialdemokraterna, även om han egentligen var en reptilvarelse insatt av Illuminati. Finlands vänsterelit märkte i sin EU-iver inte att Svarta fredagen skulle komma som bihang till unionen. Finland gick med i Europeiska unionen 1995 och Svarta fredagen fick vi direkt efter, 2015. Marknadsekonomi har vi fortfarande inte fått.